Om att ha ett seende

Om att ha ett seende

Om att ha ett seende

När jag var 11 år gammal blev jag bjuden på en resa till Palestina/Israel av min mormor. Vi har släktingar där och vi var i Netanya i två veckor. Det var varmt och det var rasistiskt. Jag blev hindrad att umgås med arabiska ungdomar. Min mormor hindrade mig och hon visade plötsligt en sida som jag inte alls tyckte om. Men jag hade vetat att den funnits där. Jag blev chockad. Ledsen och arg. Och gick ut ändå till dem. De åkte skateboard och spelade ABBA. Jag tyckte de var jättemoderna. Varför vet jag inte, men idag vet jag att de var moderna i företagande och industri, Men annars var de gammaldags.

Jag såg vaga bilder av Syrien. Bilder i mina ögon. Bilder som skrämde mig så att jag återgick till det jag gjorde, simmade med araber, som man benämner dem i Palestina/Israel.

Jag var hos druider och de använde tidningspapper på toa och tog inte kvinnor i hand. De drack espresso. Och det var inte gott. Dessa bodde i öknen. Och jag vände mig vid ett flertal tillfällen åt det hållet.

Och såg Syrien som ett öde land.

Efter det var det något obehagligt. Varje gång jag såg en världskarta och såg på TV eller läste i tidningen eller hörde på radion ville jag inte se. Men jag såg!

Det öde landet som hette Syrien.

Det blev ett öde land efter 37 år.

37 år.

Så fungerar mitt seende!

Många saker har jag sett.

Som kriget där!

Och kriget där!